Kanske lite hårdsmält men (o)naggande goda att betrakta!
Fatet är inte så pjåkigt heller. I alla fall inget som jag förväntade mig att finnas kvar i hyllan 1 timme innan dörrarna skulle stängas på PMU efter tisdagens loppis-rusning. Det hör till att jag har ju en vas sen tidigare i serien. Detta fat från Upsala Ekeby har jag sett att den kallas i folkmun för Mosaik men tillhör de icke namngivna serier som Ingrid Atterberg skapade för Åhlen & Holm.
Mums tycker jag! Stilrent och småbusigt på samma gång. Nu spanar jag vidare att hitta en till för har man fått tag i två delar så blir man inte mätt innan man har hittat fler. :)
Efter att ha tagit en tredje vända bland hyllorna på samma ställe, där bestick och ganska ointressant keramik brukar finnas så fastnade ögonen på en oansenlig "blomkruka" som hade en lite finare finish än omgivningens skrovliga och kantiga former. Jag är glad att jag unnade mig att ställa mig på knä - jag pillade på prislappen för 30 kronor var ju inte så farligt men den satt över en stämpel. Uppfattade något med "drejargods",,, ok, ned i korgen å jag betalade.
,,,men när jag kom hem så fick jag kisa under fläktlampan (ja, åldern har börjat gå hårt på ögonen) och med lite nagelskrapning på en ursprungsetikett så trädde en liten studiohand fram och Stig L. kunde urskönjas.
Hoppsan - hoppsan! En rar grön ärta på serveringsfatet,,, men betydligt större än vad jag trodde.
Nummer två av smarrigheter från Atterbergs-fatet känns som en hel efterrätt. Eller åtminstone som en snurrig glass i två smaker. Lite blåbär och pistage. Festligt och glatt.
Samma där: det var totalt ointressant kändes det som men min retro-intresserade granne ville ändå titta sig omkring innan stängningsdax på Emmaus. Men jag brukar ju alltid hitta något som jag kan uppskatta.
I vitrinen stod den. Jo, jag kände igen den men priset var inte därefter. Tittade på undersidan men nej, ingen signatur. Men ok, den var som en liten energikick och jag tänkte faktiskt fånigt nog att även IKEA och HEMTEX kan leverera de med. Och med ett enda inköp blev det till att åka hem tillbaks till Falun. Men jag kunde inte låta bli att ta fram den där vasen ur påsen där jag satt i passagerarsätet,,, vred och tittade,,, och så,,,där syntes det svagt PO Ström -69! (Alsterfors)
Hoppla - hoppla! Det är jag inte bortskämd med!
Tilltugget har en italiensk touch. Ja, så står det på insidan av denna glaserade pippi som för en utsökt emot en känsla av en Bitossi - produkt. ITALY och någon kantig siffra. Men så är det kanske inte för det finns så många look-alike. Det spelar ändå ingen roll för jag har en kanonfin katt i samma stil som skulle nog vilja ha denna birdie som nära vän. Undra om det finns andra djur med den där brun-blåa fägringen?
Det var veckans fynd.men nu har jag flytt tillvaron för något lugnare och mer snö: är hemma hos mina föräldrar. Jag brukar alltid drabbas av en rejäl nostalgi-smocka och det räcker bara att vandra utmed Storgatan genom Norsjö så möts man av den där vindlande tanken över hur gammal man har blivit och vad mycket som har försvunnit, hur mycket som har byggts upp och vad det hade blivit av en om man hade stannat kvar i denna del av landet.
Jag hälsade på en av mina bästa vänner från skoltiden och vi satt i 5 timmar och bubblade om varandras liv, dåtid som nutid och eventuella framtid. När jag promenerade hem såg jag en gnistrande kall stjärnhimmel och önskade att jag skulle få se ett sådant där vandrande norrsken som man minns och förundrades över som barn. Och då man la sig på rygg i en snödriva och gjorde en Ängel medans kylan bet i kinderna.
Nu blev det inget norrsken den där kvällen men det gjorde inget. Siluetten av kyrkan och det värmande ljuset från fönstret gav en sån där konfirmationskänsla att jag smålog hela vägen när jag genade över kyrkogården mot mina föräldrars hus. Jag har nog alltid haft en speciell relation inför Guds boning och värdighet. Och Norsjö kyrka måste nog vara en av de allra finaste lantortskyrkorna,,,
Men nostalgins yttersta udd känner jag av när jag åker till Malå där jag bodde tills jag var 8 år gammal. Jag minns så många detaljer, olika möten, dofter, förnimmelser och i vintertid är vägen kantad av rimfrostiga träd när man åker dom 5 milen, över kommungränsen.
Denna morgon var inget undantag när vi åkte iväg tidigt på morgonen. Ett tjockt dis låg som ett lock över bygden och solen bröt inte igenom under hela dagen.
Dom sista årens besök har det blivit obligatoriskt att gå på på "Burvalls". Bok och pappershandeln har inte ändrat sig så mycket egentligen så mycket sen jag var liten.
I slutet av 30-talet startade verksamheten upp och den karismatiske ägaren stod även för bygdens fotoateljé. Jag minns ett album med ett par pliriga ögon under en blond lugg efter att jag själv fotograferades där, att min mammas fotografi stod väl och länge i fönstret ,enligt mormor och att jag själv tyckte att min mamma var så vacker som en filmstjärna inom ram men så var det ju den där automaten på väggen som levererade olika saker och lyste upp gatan på kvällen, framför huset.
Den är dock naturligtvis borta sen länge sen.
Det finns många detaljer och fotoutrustning kvar efter årens lopp och tillsammans med en minnesutställning finns det än en liten försäljning av kvarblivna varor från förråden. Julen dominerar upplägget men vad jag hittade där tar jag vid senare tillfälle.
 |
| Minne från julskyltningen. I bakgrunden syns bilder från affärsinredningen,,, |
 |
| Ska det bli en ny kamera i julklapp? |
 |
| Blixtrande reklam |
Besökte "Galejan" som är kommunens allaktivitetshus och har en mindre secondhand-verksamhet. För en femtio-lapp i kassan så fick jag tillbaks en kasse med en vas av Nanny Still;s , "Pompadour" tv. och Tamara Aladin:s "Safari" th. - båda från finska Riihimäen lasi Oy.
Tackar - tackar!
Min egen mamma överraskade med två UE-blomkrukor ala "Lena"! Kors i taket.
När jag var ute i förrådet så såg jag de sticka upp ur en låda som skulle kasseras och dom högg jag med mig utan att tänka mig för hur mycket packningen kommer att sluta på nu när man är på resande fot. Men min mammas o-kunnande betalar jag inte heller mycket för. Här ska inget slängas innan jag lägger mig i!
(Ja, suck, så allert skulle jag ha varit tidigare - hur mycket har inte försvunnit ut genom dörren i all rensningsiver! Och hur många gånger har man inte hört vad som har hamnat på soptippen eller skänkts bort,,,)
Ingrid Atterbergs "Bris" hittade jag för några tior på Knut´n - Norsjös kommunala verksamhet. En liten stilren trio, eller hur?!
Men bästa fyndet har jag nog sparat till sist.
Ser ni prislappen?
Det år någon på PMU i Lycksele som inte gillar Stig Lindberg;s "Veckla" (Gustavsberg) så speciellt. Eller så hade personen som märkte inte på sig sina radarglasögonen, eller var det bara sanslöst tur?
Den låg bland vitt dussinporslin i prisklassen 2-5 spänn och var kanske inte den mest iögonfallande saken i stället.
Men när jag hittar något så överraskande så blir jag alldeles till mig.
Visst känns det som att detta stengods i vit carrara-glasyr, med tillverkningsstart 1950, är odödligt och up-to-date-modernt?
Min mamma skakade dock bara på skallen. Bland det fulaste hon hade sett, sa hon. Helt oförstående men ärligt. Vad tycker du?
