Emaljerat som tar sin plats

Ibland måste man se sanningen i vitögat. Det är då ekvationen inte går ihop.

Att undvika att ta uti med något är lätt men jag konstaterar frankt att jag har har haft svårt att rymma det jag vill ska rymmas, på det sistone. Jag pratat om mitt kastrullskåp. Dörren vill liksom inte förbli stäng utan klickar upp och påminner mig regelbundet: -TRÅNGT!
Min senaste inköp, en "Vegeta "-kastrull, har därför fått stå kvar på spisen. Förvisso har det inte varit något att skämmas för den är ju så snygg att den är värd att betraktas.
Med behovet av en genomstädning och en ev. rensning så är det väl på tiden med en liten besiktning kanske?

Och idag var jag ledig. Hade tid. Jag tog modet till mig och öppnade,,,

OJ OJ!

,,, och så kom emaljen fram.


Min smala gång i köket fylldes upp mellan skåpen.Visste knappt vilka lock som hörde ihop med vilket men hjälpligt "föll de snart på plats". Öppnade en till dörr.
Ja, jag måste nog allt gilla emalj! Färg. Blankt. Men inte så kul att rengöra.
För 70-talets minnesbilder är mjölkchokladen som brände fast, riset som blev svart, Svinto och fula märken och något som hamnade i soptunnan så småningom,,,
(även jag har kvar en riktig fuling som har fått överleva i form som ägg-panna.)
Men dagens non-stick-behandlat och rostfria har inte fått makten.











Nu när de kom fram i dagsljuset så finns frågan där: varför i all sin dar har man grytor och kastruller när man inte tycker så speciellt mycket om att laga mat, har inte utrymme för stora stora bjudningar, och redan fullmatade köksskåp? Det går ju inte ihop! Jag ler.
- Dom är  fina att se på. Passar där på Perstorp-bordet. Det är det svar jag har.
Och ibland så får jag inspiration att vädra mina gamla kokböcker för en sån där tidtypisk middag, Och ibland är det ett jobb att koka upp mjölken eller såsen,,, och få till det. Det räcker.
Ett synligt minne som har fått sin uppmärksamhet igen.
Flera retrobloggar och inredningstidningar har ju ofta med en Chatrineholm i ett hörn. Japan stavar sig till Esteri Tomula. Kaj Franck, ett annat.

Men du, jag ska nog inte  ge mig in på det här med formgivare och dekormålare för jag har märkt vad mycket fel-heter som florerar på nätet och Tradera (det är där jag kollar runt).
Alla har sin tillverkare men flertalet av mina är nog massproducerade med okänd bakgrund.

Skulle Du dock känna igen någon å vet mer och bättre så kommentera gärna. Eller din relation till emaljerat.
Sånt uppskattas!

Det har ju blivit några loppis-inköp under åren,,, det mesta före mitt bloggande.
Några fynd har jag gett bort som inte passar mig i färgen - kanske har jag stoppat undan en kaffepanna för senare bruk,,,  ;)
Det lär jag fortsätta med.
För jag kan tyvärr inte låta bli en glad emalj - så är det bara!

,,, och min Lotus fonduegryta väntar på att julstjärnan ska passera sin säsong men än så frodas den!